2015 blir 2016

Det är helt otroligt.
Jag skriver ett inlägg i halvåret ungefär, men ändå har jag besökare här varje dag. VARJE dag.

Ni förtjänar en liten nyårskrönika.
So, here goes.

2014 var året som bjöd på den slutna cirkeln.
Jag flyttade hem till min hemstad, tog upp kontakten med gamla vänner, blev sambo med en underbar man, och avslutade året med ett besked om ett riktigt bra jobb.

 

Så.. vad gav då 2015?

Det gav kärlek.
Jag lever äntligen med en man som vet vem han är, vad han vill och vad han vill ha.
Han vet vem jag är, älskar mig och respekterar mig.
Vi har inte en konfliktfri tillvaro, men när en konflikt dyker upp pratar vi om det, och vi lyssnar på varandra.
Ovanpå det är han ung, snygg, atletisk, händig och har en lättsam syn på tillvaron.
Frågar du mig har jag dragit vinstlotten.

Det gav vänskaper.
Efter 11 år på andra orter fick jag äntligen flytta hem igen, och med den flytten blev det så mycket enklare att umgås med gamla vänner igen. Människor som känt mig länge länge. Människor som vet vad jag gått igenom, vad jag klarat av, varför jag är den jag är och är stolt över att jag är den jag är.
Vänner som jag värderar högre än guld och alla rikedomar.

Det gav arbete.
Slutet på detta året gav resultat på hela årets hårda arbete.
Jag kunde välja mellan två fasta tjänster inom den sektor jag är utbildad och vill arbeta. Båda inom det bolag jag haft ett vikariat under 2015.

Det gav familj.
Äntligen har jag alla mina syskon i mitt liv och i min vardag. Jag har fått ett sammanhang, en tillhörighet och en historia. Jag har människor som är mina.

Så.. för att summera kan jag konstatera följande.

Det har varit alldeles för många turer i mitt liv, ni har dessutom varit på plats för väldigt många av dessa under den tiden jag bloggade som mest frekvent. Men nu jädrar kommer min karma ifatt… och så gudomligt ljuvligt den smakar!

2016 kommer bjuda på kärlek, vänner, musikupplevelser, familj och ett roligt jobb som kommer ge mig trygghet.
Faktum är att jag inte har något alls att klaga på!
And I’m worth it 🙂

Min upprättelse… eller ventil.

Trots att jag inte bloggat på nästan ett år, och åren innan dess varit högst sporadisk.. ja ändå har jag en stadig skara läsare som kikar in dagligen för att se om något hänt. Vilka ni är vet jag inte, men ni får gärna ge er till känna om ni vill.

I oktober förra året skrev jag om min ventil, min ventil som blivit förstörd. Och sen dess har jag inte nyttjat den. Ärligt ska jag väl säga att jag inte har haft behov av att ventilera heller, inte som förr. Livet kanske ter sig enklare och bättre nu för tiden? Mer kärleksfullt och respektfullt definitivt, på alla sätt och vis.

Men så för ett tag sen dök ett spöke upp från förr. En av dom bloggare som ägnade alldeles för många timmar åt karaktärsmord på mig istället för att se sig själva i spegeln. Han som var den jag där och då, för så många år sen, trodde stod mig närmst… Men som visade sig göra det motsatta. Plötsligt fanns han där, right up in my face. Utan förvarning blev han ofrivilligt en del av min verklighet igen under ett par minuter.
Och då dök behovet av ventil upp igen. Eller nej… Det har inget med ventil att göra.

Det enda det handlar om är upprättelse och rättvisa. 

Så det är vad detta inlägget kommer att handla om… min upprättelse, min rättvisa – mitt avslut. Men jag börjar från början.

Hon, som var en av mina närmsta vänner, men som sen förnekade den vänskapen och förminskade den till en stalkerfantasi i mitt huvud.
Han, som var speciellt för mig på samma sätt som han sa att jag var speciell för honom, men som sen förnekade den relationen och förminskade den till en stalkerfantasi i mitt huvud.
Dom två, som utan att förära mig den minsta av blickar eller ord, gick bakom min rygg och dessutom ägnade 1,5 år av sitt förhållande på att förnedra mig.
Dom två, som på vägen mot deras mål att skapa total förnedring kring mig som person, fick med sig fler av mina ”vänner”.
Alla dom, som plötsligt inte ens ansåg mig vara värd en liten uns mänsklighet.
Det är den historien som gnager inom mig.

Han och hon träffades första gången i hennes hemstad. Jag hade varit där och firat nyår. Han hade kommit dit för att hämta mig, och vi passade på att ta en sista festkväll tillsammans allihop innan färden till min hemstad började för honom och mig.
Den kvällen sov han och jag i varandras armar på hennes ex soffa, medan hon och hennes ex hade sex i sovrummet.
Det var alltså deras första möte, så som det skedde i verkligheten.
Dagen efter körde han och jag dom 40 milen till min hemstad. Vi kom hem och däckade på sängen, på det mjuka överkastet som hade varit bäddat sen jag åkte till henne en vecka tidigare.
Vi låg bredvid varandra i min säng och tittade ömsom upp i taket, ömsom på varandra.
Så tog han min hand, flätade mina fingrar och sa: Va skönt att äntligen vara här ensam med dig.
Han tog min hand, han flätade våra fingrar. Han som ser två händer i varandra med flätade fingrar som den ultimata kärlekshandlingen. Den mest intima handlingen. Det man bara gör med den man tycker om. Han tog min hand… och jag tolkade det därefter.
Den helgen var sista gången jag såg honom..
Han lämnade mig med en kyss och planer om nästa gång vi skulle träffas, sen åkte han dom 50 milen hem till sin hemstad. Men det blev inget mer efter det. Inte mer än radioskugga.
Från både henne och honom.
Tills den där morgonen när jag läste hennes blogg.
Jag hade försökt ringa henne men hon hade inte haft tid att prata sa hon. Hade haft fullt upp sa hon.
Han hade bara inte svarat.
Jag hade väl känt på mig att något inte stämde, samtidigt som jag sa till mig själv att det bara var trams.
Dessa två människor kunde jag lita på, dom skulle inte såra mig.
Men det skulle dom..
Inte genom att bli förälskade, för kärleken råder ingen på.
Men genom sina handlingar.
Genom att börja bygga upp en kontakt trots att vi alla hade dom relationer vi hade. Hur svårt hade det egentligen varit för henne att låta bli att börja ringa hans nummer? Ett nummer hon fått av mig för att han ev skulle ha firat nyår med mig hemma hos henne.
Genom att göra det bakom min rygg.
Genom att ljuga för mig, och undanhålla sanningen för mig.
Genom att börja träffas, och fortfarande inte säga något till mig.
Genom att istället för att visa mig respekten nog att prata med mig, bara mig, om vad som hände, låta mig läsa det tillsammans med alla andra på en blogg.
Genom att offentligt förnedra mig genom att förneka såväl vänskap som kärlek och intima relationer.
Visst, en sak hade dom rätt i. Han och jag var aldrig officiellt ett par.
Men när han skrev kärleksfulla inlägg på sin blogg om hur lycklig han var, så handlade dom om mig.
När han beskrev hon den speciella som ”Luktade så ljuvligt, inte parfym, men rent” Hon som fick hans kropp att darra, då handlade det om mig.
När han skrev om hur han vaknade trygg, lugn och lycklig för första gången på länge och blickade ut genom dom stora balkongdörrarna, då beskrev han en morgon hos mig.
När han presenterade sig för sin pappa, helt apropå under ett besök i hemstaden,var det inte för att vi inte hade en relation till varandra.
Vår relation var kanske inte officiellt pojkvän/flickvän. Men nog var vi annat än vänner, och det visste alla i vår närhet, inklusive hon.
Och när hon och jag åkte till Stockholm för att festa, så var det inte för att vi inte var vänner.
Och när jag bjöd henne på en hotellweekend för att ha kul, så var det inte för att vi inte var vänner.
Och när hon ringde mig och pratade om hennes sorger och inre spärrar, så var det inte för att vi inte var vänner.
När vi pratade flera gånger dagligen i telefon, då var det inte för att vi inte var vänner.. När vi skrattade ihop, grät ihop och fanns där för varandra så var det inte för att vi inte var vänner.
Och när hon sa att hon alltid skulle ”have my back”… så var det inte för att vi inte var vänner.

Han och jag hade något speciellt, och hon och jag var vänner.
DET är verkligheten.

Den verkligheten dom skapade, där allt ovan beskrivet bara existerade i mitt sjuka huvud, är vad som egentligen är sjukt.
Att dom lade 1,5 år av sitt liv på att berätta för alla som ville veta hur sjuk i huvudet jag var, hur patetisk jag var och hur värdelös jag var är vad som egentligen är sjukt, patetiskt och värdelöst.

Eftersom han numer är hemma i sin hemstad igen, vilket råkar vara även min hemstad igen, är jag rätt säker på att det där limmet av hat, elakheter och mobbing som höll ihop dom, inte funkade i längden.
Relationen som, om jag känner dom rätt, började för att hon ville bräda mig och han ville äta förbjuden frukt, slutade i skilsmässa.
Och alla ni som så hjärtligt hejade på dom och var deras hejdukar under det där 1,5 året…
Varje gång ni skriver om mobbing, varje gång ni pratar om kärlek och medmänsklighet. Varje gång ni vurmar om människors lika värde… Varje gång låter ni dubbelmoralen lägga ännu ett lager av bristande självinsikt över era lögnaktiga själar.

Sunda, vettiga, friska människor beter sig inte som ni gjorde, aldrig någonsin… Och jag är glad att jag aldrig sjönk till er nivå…

Jag är fan så mycket bättre än er, hur mycket ni än försökt hävda motsatsen.
Det enda jag ångrar är att jag inte polisanmälde er.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kanske blev det ventil ändå….

Paranoid? Nej, sårad.

Den här bloggen har verkligen fått lida till fördel för livet. Jag har inte haft tiden att sätta mig och skriva på kvällarna, som jag alltid gjort förr.
Kanske har jag inte heller haft behovet, eller orken.

Men jag saknar det, och jag känner att det där behovet har lagts på hög.
Förr ventilerade jag ut allt som behövde komma ut här. Jag pyste och pyste och exploderade lite och sen pyste jag lite till.
Sen kom ett gäng andra bloggare och förstörde den ventilen, för så var det. 4 andra bloggare, som tidigare varit mina vänner, enades i sin iver att platta till mig totalt och förinta min känsla av att ha ett vattenhål på nätet.

Jag ska inte sticka under stol med att dom lyckades. 1,5 år höll dom på och jag orkade inte ens bemöta skiten.. Men ni vet.. allting läggs på hög och med lite hjälp så fick jag till slut slut på eländet, lögnerna och förtalet. Dock har jag haft svårt att hitta tillbaka till den där känslan av att ha en ventil. Då hade jag nästan 10 000 unika besökare per dag (japp, det är sant… helt makalöst) och jag visste att några för många visste vem jag var (tack ni 4 bloggare) och allt för många av dessa satt dessutom och gottade sig i saker som gjorde mig ledsen.

Det tär på en, faktiskt, att veta att det som gör ont hos mig, ända in i själen, framkallar glädje av ren illvilja hos andra. Speciellt illamående blev jag när dessa bloggare allt som ofta spydde ut sin egen förträfflighet kring att bekämpa mobbning, stå på de svagas sida, vara underbara vänner och föräldrar.. jadda jadda jadda jadda. Låt mig kräkas lite i munnen, men logiken går inte ihop.

Även om det bara är ett fåtal som på riktigt går in för att förstöra andra människors liv, och dessutom gör det med ett leende och kallar sig ”coola” under tiden… Så är det ändå en stor massa som gottar sig i när det skiter sig för andra.

Vart är mänskligheten på väg?
Hur kan vi behandla varandra på detta sätt och dessutom skryta och take pride in it?
Varför skäms vi inte?

Skäms!

Men trots allt detta så behöver jag min ventil, jag behöver mitt vattenhål, min soptunna och slasktratt.
Jag behöver min blogg.
Frågan är hur jag ska ta mig förbi känslan av att fortfarande vara så dömd, utdömd och förnedrad. Hur ska jag ta mig förbi känslan av att så många av er faktiskt gottade er i det hela, och dessutom hejade på dom som sårade mig in i själen och satte permanenta ärr.
Hur ska jag ta mig förbi rädslan för att den ”trogna” skara av läsare, som trots att jag inte uppdaterat bloggen på evigheter är här varje dag för att se om något hänt, bara är här för att se om det än en gång skitit sig för lilla Anna.

Kan ni svara på dessa frågor?

 

Ps – det har inte skitit sig.

Coolt att vara elak.

Denna gången ska jag bespara er allt kärlekstrams… vill ju inte att ni ska börja kräka rosa bomullstussar 😉

Istället ska jag förundras över olika egenskaper som olika människor är stolta över.
Att vara stolt över att vara snäll, intelligent, street smart, händig, omtänksam, varmhjärtad.. ja.. ni förstår.. Det är ju vettigt. Sånt man ska vara stolt över.

Men att vara stolt över att man är en elak jävel? Seriöst?
Det övergår mitt förstånd. Varför är det något någon vill skryta om?
”Jag är elak, på riktigt” och så ett stort leende.. Ungefär som man i 7:an tyckte det var coolt att man supit sig så full att man spydde och däckade.
Ja, det var ju så klart inte coolt, och det är det väl inte att vara elak heller…
Eller har jag missat något?

Varför är inte det en egenskap man vill jobba med? Är det inte något man vill undfly?
Hur kan man med fri vilja, vilja identifiera sig med ordet elak och dessutom tycka att det är coolt?
Eller ja.. det faktum att man tycker att man är cool säger väl det mesta…
Man slutade utvecklas i sjuan… och det var väl ungefär i högstadiet man slutade mobbas och bete sig som en nöt också… Dom flesta av oss i alla fall.

K-brunnar!

När jag var liten gick man på K-brunnar och sa namnet på den man var kär i.
Ni vet ju alla vad det innebar.. att det skulle bli kärlek med den killen.. Det var ju så det funkade!

I somras började jag trampa på K-brunnar igen… Men jag sa inget killnamn…
Jag sa högt för mig själv mitt eget namn.
”Anna!”
För mig handlade det om att manifestera det faktum att jag MÅSTE älska mig själv först och mest.
Så hela sommaren hoppade jag på K-brunnar och ropade ”Anna”
Eller ja.. Ropade och ropade.. det berodde ju iofs lite på var den där K-brunnen var…
Men för att återgå till ämnet.
Jag har fortsatt att gå på K-brunnar… och jag säger fortfarande mitt eget namn först…
Men den där lilla flickan i mig har lagt till ett namn till….

Jag älskar honom över allt annat… utom mitt eget välbefinnande.
Jag skulle göra vad som helst för honom…. utom att offra mig själv.
Och det bästa av allt är att han inte begär det…
Mitt välbefinnande är lika viktigt som hans, och jag behöver aldrig offra mig själv.
Något jag inte upplevt i vuxen ålder….

Jag är så väldans glad att jag den här killen en chans och inte lät mina rädslor ta överhanden…
Faktum är att jag är förbannat jävla överlycklig.

Har jag förresten sagt att jag snart får somna och vakna med den här killen varje dag? 😉

Svartsjukans fula tryne.

Ja, alltså, jag har problem.
Ett delikat problem skulle man väl kunna säga.

Min allra finaste pojkvän är populär.
Man skulle kunna säga att ”Men want’s to be him, women want’s to be with him.”
Han får uppvaktande sms från tjejer som letat upp hans nummer, alla hans kollegor utom en har stött på honom vid ett eller annat tillfälle, och killar som han egentligen inte känner skickar meddelande och frågar om dom inte kan få vara med nästa gång han ska göra något.

Ja, det är sant.

Och jag förstår dom..
Nu är jag iofs partisk, men han är snygg som fan, charmig så det förslår. När han skrattar smittar det, när han ler smälter man. När han dansar vill jag mest bara äta upp honom så sexig han är.
Ovanpå det är han omtänksam, rolig, impulsiv, varmhjärtad, har alltid något skoj på gång, kan få alla att skratta…. osv osv osv.
Om ni har ett positivt adjektiv är det garanterat bara att lägga till det på listan.

Men.. jag har svårt att hantera det…
Jag blir.. och detta är en ny känsla för mig.. Svartsjuk.

Samtidigt som jag blir sanslöst stolt över att han är min så blir jag svartsjuk över alla tjejer som så framfusigt visar sitt missnöje med vårt förhållande/stöter på honom/visar sin uppskattning.
Han gör absolut inget alls för att jag ska känna mig svartsjuk, utan det handlar bara om mig.. Vilket gör det hela ännu värre.. för då kan jag ju inte skylla på någon annan. It’s all up to me.

Å andra sidan har jag fått hintar om att han känner lite likadant inför mig… Att jag är så fantastisk, så varför vill jag vara med lilla honom.

Men faktum är att med det jag vet här och nu, är han allt jag någonsin önskat mig.

Hellre en rädd groda som fortsätter hoppa(s) än en komplett räddhare.

För knappt ett år sen fick jag höra att min ilska och min besvikelse över exets otrohet drabbade oskyldiga. Detta kom från exets bästa vän som hade fått obehagliga frågor från sina föräldrar ang exets beteende.
I den stunden bad jag om ursäkt för mina känslor. Det var ju inte min mening att det skulle drabba oskyldiga….

Idag tog jag tillbaka den ursäkten med full kraft.
Det har tagit tid och mycket självrannsakan för att studsa upp ur det svarta hål av brist på självrespekt och självförtroende som det förhållandet satte mig i. Det har tagit tid och kraft från dom som älskar mig, och framför allt tålamod… Och dessa ansträngningar är jag för evigt tacksam för.
Jag är inte den naiva tjejen full av förtroende längre. Men jag är lycklig och tacksam över det liv jag har skapat för mig själv idag.
Och framför allt vet jag att den bedragna ska ta mig fan inte behöva be om ursäkt till den otrognes vänner.
Så.. ett steg i att ta tillbaka min självrespekt var att ta tillbaka den ursäkten.
Det tog tid att komma dit, och det tog hårt jobb att sluta klandra mig själv för att jag valde så fel.
Jag är nog inte helt klar med att klandra mig själv om jag ska vara ärlig.. Men jag är i alla fall medveten om hur fel jag tänker när jag gör det.
Så…
Den här omvända ursäkten fick symbolisera den nya kraften inom mig.

Förresten…

Det ter sig inte bättre än att det inom en snar framtid kommer stå två namn på den dörr som kommer leda in i mitt hem.
Jag är rädd för att jag återigen är blind, naiv och godtrogen.. Att jag igen kommer att bli blåst.
Men än värre hade det väl varit om jag tappat hoppet helt.
Så hellre en rädd groda som fortsätter hoppa(s) än en komplett räddhare.

Tidigare äldre inlägg